Min far är min Gud. Han ska hjälpa mig med att få nya kanaler till tv:n nu när mina går ut på söndag (!!!), plågsam känsla, paniken tränger genom mig. Hur kan en TV vara så jävla viktig är min fråga, men ack o ack.
Den är väldigt viktig för mig. Det är framför tv:n jag slappnar av och tabort all stress. Och jag vet att jag fortfarande kanaler kvar, men jag kollar aldrig på dem. Så om jag skulle kolla på dem så skulle jag bara bli ännu mera stressad, för jag helt enkelt blir vansinnig över att det är så grymt dåligt.
Jag vet, jag överreagerar. Men sådan är jag och just detta är jag otroligt tjatig över och my love har tröttnat på mig för länge sedan. Har nog bokstavligt talat tjatat skavsår i hans öron, stackarn.
Jag är så grymt töntig/omogen eller vad man ska kalla det. Jag kan bara inte släppa det, jag vill ha min kära tv där, mina kära serier, min vän som alltid finns där för mig..
Nu börjar det gå riktigt illa när man känner såhär för sin tv..

ROCK ON!