Alla de vänner jag någonsin har haft har jag aldrig utan ett s.k avslut, på både gott och ont. Det har aldrig bara slutat umgås, aldrig bara hejdå, nu kommer vi aldrig mer prata med varandra? Nej, det har varit vänner som har flyttat, man har bråkat med dom och sen aldrig riktigt löst det.
Men nu har det hänt, jag känner mig så grymt jävla sviken. Du sa till mig att jag var en av dem bästa vännerna du hade. Förtjänar jag då inte ett av de 1000 samtal du skulle ha ringt? Förtjänar man inte ett tack för de alla 1000 ggr jag har ställt upp för mig? Har jag någongång missat ett samtal till dig? Har du någongång ställt upp för mig?
Du lämnade mig, men det är inte det värsta. Du har sårat mer människor än mig, människor som jag bryr mig om som är mycket mer värda att få ett tack eller ett en liten gnytta tacksamhet. Vet du en sak? Du har visat vem du verkligen är, och när det väl går illa, och jag behövs igen efter 4-6 månader, så finns jag inte där längre.
Dra åt helvete!